Svensk sport kräver svenskt snus. Det räcker med att se sig om på en fotbollsplan, vid en hockeymatch eller på något annat sportevenemang. Den svenska prillan har en stark ställning. Det är kanske inte så konstigt, för om man tänker utöva sport vill man som regel ha händerna fria. Ur detta enkla faktum har det vuxit fram ett långvarigt och djupt förhållande mellan sport och snus.
I vart fall i Sverige. I andra länder väcker prillan mer uppmärksamhet och reaktioner. I amerikansk hockey råder ett allmänt tobaksförbud, som utmanas av svenska spelare och en del av deras lagkamrater. Och i brittisk fotboll skapar det tilltagande snusandet närmast krigsrubriker i pressen. Där beskrivs det som en svensk superdrog, på gränsen till knark. Vilket får oss svenskar att le roat och förundrat.
Idrottens anti-dopingorganisation, WADA, har sedan länge nikotin på sin observationslista. Något beslut eller någon policy om ifall nikotinet är prestationshöjande finns dock inte, i vart fall inte ännu. Samtidigt lever det svenska snuset farligt i EU, där vi har ett lokalt undantag från det försäljningsförbud som gäller i andra medlemsstater.
Ska man förstå det svenska snuset som fenomen måste man börja redan på 1700-talet. På den tiden var luktsnus högsta mode i den franska aristokratin. Som allt annat som var populärt i Frankrike på den tiden spred sig vanan snabbt till de finare salongerna här i Sverige.
Snart insåg man att vissa tobakssorter går bra att odla även i svenskt klimat och plantan blev en populär köksväxt, inte minst i landsorten. Till en början använde allmogen den genom att tugga bladen. Men rätt snart insåg man att tobaken vann på att malas, kryddas och fermenteras. Med detta gjorde det traditionella svenska lössnuset sitt intåg.
Runt om i landet växte lokala snusfabriker fram. Vissa med namn och varumärken som lever kvar än idag. Men vid tiden för första världskriget behövde staten pengar till försvaret och till ett nytt pensionssystem. Detta löste man genom att förstatliga tobaksindustrin. En del snusfabriker gick då upp i Svenska Tobaksmonopolet, medan andra försvann. Monopolet på import och försäljning bestod till 1961 och 1967 avvecklades även tillverkningsmonopolet.
Till en början dominerades den fria svenska snusmarknaden av ett fåtal, större aktörer. Men med tiden har många nya och mindre märken vuxit fram, som Nordic Snus. Vi har också fått se en betydande egentillverkning, ledd av entusiaster som vill krydda och bereda sitt snus själva. Med detta har även en postorderindustri för tillbehör vuxit fram.
Snuset var länge en markör för arbetarklass och kroppsarbetare. Men i takt med att det utvecklats och vi till exempel har fått det mer hygieniska och diskreta portionssnuset, har vanan spridits i vårt samhälle. Även en del reglering som rökförbudet på krogen har gynnat snuset.
Det svenska snuset började alltså som en lyxvara för överklassen, blev sedan något som många betraktade som proletärt, vulgärt och såg ner på. Efter denna dramatiska klassresa nedåt har snuset långsamt åter klättrat uppåt på samhällsstegen och finns idag i var och varannan mans mun.
